Senaste inläggen

Av Anna - 17 oktober 2014 16:08

Är några dagar sen jag skrev något, har påbörjat inlägg flera gånger men inte haft orken att slutföra dom.. Så ni som bestämmer er för att följa eller bara läsa lite då och då får ha lite tålamod med mig. Och ni får gärna ge er till känna och lämna en liten kommentar så jag vet att jag inte endast skriver för mig själv.
Jag kommer inte att skriva mina upplevelser i följd när dom inträffat utan jag skriver det som kanske vart med mig under dagen eller det jag har i skallen just den stunden jag skriver..
Just nu försöker jag hålla mig över vattenytan och ta ett andetag åt gången.
I Tisdags kväll kom nämnligen den stunden jag fruktat mest dom senaste 4 åren..
Att välja mellan liv och död..
När jag var 11 så tog min pappa livet av sig, efter att han försökt att köra över min mamma. Hon överlevde.
Men mer om det en annan gång. Jag fick iaf en hundvalp, (det är väl standard när man som barn förlorar en förälder?)
Denna valpen, denna underbara jävla bråkiga, irriterande, förbannade jävla valpen stal mitt hjärta direkt. Hon var precis som mig. Liten, blyg och ensamast i världen. Åtminstone så såg hon ut så när hon kom smygandes runt husknuten 10 minuter efter att dom andra valparna sprungit ftam och hälsat och busat. Jag hade redan bestämt mig för valpen jag skulle ha när hon kom fram och kurade ihop sig i mitt knä. Efter det mötet var vi oskiljaktiga.
Jag bestämde mig att henne skulle jag ha.
Så den 7 Juli 2003 kom hon till mig.
Och hon tuggade på allt. Skor, kablar, bord, ja allt som var tuggbart! Och hon sov i ett tomt öllock ända tills hon blev för stor och lådan sprack.
Men efter 2 år så började vi äntligen komma på samma spår.
Vi blev ett team som kämpade åt samma håll. Hon hjälpte mig igenom mina svåra perioder och blev min fasta punkt i livet.
Och i tisdags kväll rasade hela min värld.
Akut till veterinären och det var som jag fruktade. Det var sista gången min lilla tjej skulle få göra det hon älskade mest. Att åka bil. Hon hade fått livmoderinfektion igen och denna gången skulle inte mediciner hjälpa. Det fanns andra behandlingsmetoder men det skulle vara en lång procedur och chansen att hon skulle klara det var inte hög. Så vi beslutade oss för att låta henne somna in och få sin sista välförtjänta vila. Blicken hon gav mig när hon hade fått den lugnande sprutan och lagt sig i mitt knä visade att det var rätt val att göra och befria henne ifrån smärtan och inte låta henne lida. Jag kommer aldrig glömma den blicken. Den blicken där du tackade mig för livet du fått leva ihop med mig. Du blev 11 år, 5 månader och 1 vecka. Och du fanns vid min sida i 11 år, 3 månader och 1 vecka. Tack för tiden du gav mig, tack för att du hjälpte mig igenom dom åren. Utan dig hade jag helt säkert varit död.
Jag älskar dig och kommer alltid att göra.
RIP Tiilda. ?

ANNONS
Av Anna - 9 oktober 2014 18:44

Jag minns när jag var 4 år gammal och låg i min säng och gömde mig under täcket och försökte ignorera mina alkoholpåverkade föräldrar som stod i köket och skrek åt varandra.. Det gick aldrig att ignorera. Till slut vande man sig istället. Man visste att när helgen kommer och pappa backat ner lastbilen så var det dags att stänga av sig. Inte just för den saken att pappa var hemma, utan för att han och mamma va i samma rum.. Jag älskar båda mina föräldrar och det har jag alltid gjort. Men jag växte upp med 3 bröder som inte alls hade något intresse för det där med att åka med pappa i lastbilen. Däremot, så var jag som klistrad i lastbilen.. Jag blev verkligen pappas flicka.
Men alla dessa bråken började sätta sina spår och jag fick allt ondare och ondare i magen ju längre tiden gick. Migrän var också något som började besöka mig oftare och oftare och till slut så var det läkarbesök efter läkarbesök och röntgen och prover. Inget fel hittades så klart. Åren gick och jag började nästan skolka innan jag ens hade fått börja skolan.. Och det var tack vare läraren jag fick. Hon hade haft alla mina 3 bröder, en efter en i sin klass. Och mina bröder är väl kanske inte dom lugnaste och dom påverkades ju också av våran hemma miljö och var tvungna att göra av med dom känslorna på något sätt.
Hon började iaf med att ropa upp halva mitt efternamn för att sen stanna upp och säga "åh nej, inte en till!" Det var första gången jag blev skickad till rektorn.
AttVågaVara

ANNONS
Av Anna - 8 oktober 2014 18:41

Idag för första gången på många många många år så har jag öppet grinat inför en psykläkare... Ja eller det kom 2 små blöta iaf..hjälp.det är något! Inte något dåligt utan något bra!
För mig är det ett enormt framsteg i min resa till ett lättare liv.
Jag kommer inte skriva så mycket idag för min historia är för lång för att ens sammanfattas. Men jag kan försöka, uppväxt med bråkande, drickande föräldrar, pappa död, mamma halvalkis, bråkande bröder, själv haft drog och alkoholproblem, våldtäkt, misshandel psykiskt och fysiskt, hemlös och längre blir listan..
Jag kommer att försöka orka att skriva av mig om alla mina små upplevelser genom livet för att försöka bearbeta allting och någon gång kunna må bättre. Jag hoppas att denna gången klara av att göra detta. Kanske jag kan få någon annan att se livet lite lättare eller att våga ta emot hjälp.
AttVågaVara

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Oktober 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ tweety med Blogkeen
Följ tweety med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se